"Nobody said it was easy" (kom på nu när jag skrivit klart inlägget, att det där låtcitatet kanske var lite onödigt, utan mening, lyssnade på the scientist just när jag börja skriva så tyckte det blev bra att ta med det.)

Sitter här och funderar på livet.
Känner mig väldigt sentimental och lite deppig.
Kollat på en massa bilder och lyssnat på musik som lett mig till detta state of mind.

Btw. Fan så bra Thåström är, sjukt att jag missat det.
Har ju hört honom, men fan nu är det ändå helt förändrat, nu är han med bland mina favoriter.

I fredags gjorde jag något så onödigt tråkigt som att jobba gratis för Kaik.
Men var det verkligen det, jag är snäll och ställer upp för föreningen Kaik som behöver all hjälp de kan få.
Och jag bor ändå nära Södra skolan där jag jobbade och det var bara tre timmar, en tid som jag enkelt hade spenderat hemma med att göra absolut ingenting av värde.
Men ja, nu till riktiga anledningen till varför jag faktiskt är väldigt glad över att jag jobbade.

Det finns en del personer i den här staden och även en del andra runtom i Sverige, som jag snackat med eller känner lite grann på något sätt, men som jag vill lära känna så mycket mer och utveckla vänskapen med.
Känner mig nästan lite låst och att jag har de vänner jag har och kan absolut inte få några andra och att jag inte ska bry mig om dom. Men jag måste verkligen våga, våga ta steg, som leder till att jag kan utveckla något vackert, t ex en vänskap med en person eller något annat. Jag har inte så många vänner och känner att det saknas en del. Då borde jag kunna se till att skaffa det vänner jag vill ha, hittils i mitt liv har jag backat undan.
Jag har alltid haft skolan som gett mig vänner. Men det tror jag ändå inte hade räckt för mig, jag har även mycket att tacka mig själv för att jag utövat sportet, det är inget jag har tänkt på så mycket, men i o med att jag utövat så mycket idrott, har jag fått träffa så oerhört mycket personer och göra så mycket och hela tiden haft vänner och kunnat gått framåt i livet. Nu har jag ingen skola och då är det väldigt tur att jag ändå fortfarande har fotbollen, för utan det vet jag inte hur jag skulle må, ändå mår jag egentligen rätt dåligt nu med.
Nu blev detta rätt långt, invecklat och komplicerat, kanske svårt för er o förstå, men det viktiga är att jag själv förstår och får skriva ner hur jag känner.

Åter till jobbet då, jo det var inte så mycket att göra, men då var vi som tur var två stycken.
Och då var det en kille som jag lirat fotboll med ett tag nu i Kaik och även vetat vem han vart lite halvt under en längre tid, det också pga fotboll, som jag arbetade med.
Jag har länge tyckt han verkar vara en intressant och jävligt schysst kille som jag vill veta mer av och skulle gärna vara vän med honom, men har aldrig vågat eller känt att det är rätt att liksom göra något åt det.
Men nu fick jag en chans, vi jobbade i tre timmar, knappt värt och kalla det för jobb, då det inte hände något, så vi satt mest bara och vänta och då fick vi tid att snacka. Tyvärr seglar jag ofta iväg och snackar fotboll, för det är något jag har väldigt lätt att snacka om. Men vi snackade även lite om vilka vi är och vad vi gjort och så, det måste jag bli bättre på, för det är jävligt nyttigt. Det finns så många runtomkring mig som jag egentligen vet så väldigt lite om, som jag bör ta reda på mer om. Nu när jag fick reda på mer om denna kille, kändes det jävligt bra och jag är väldigt glad för att jag fick denna möjlighet, nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta bygga på detta.
Och även bredda mig till fler personer, kanske dags att resa för att leta personer på annat håll?

Nu kanske detta blev lite väl djupt, men det skiter jag i, det känns jävligt bra och skriva ner det och även helt ok att få det oublicerat på nätet, så kanske folk reagerar och jag får hjälp på traven.

Ni ser kanske att jag nämner något om en resa där i slutet bland all text.
Tänkte gå vidare på det partiet nu, då jag verkligen inte fått nog av skrivandet.
Känner typ för att springa ut i någon skog eller något, bara försvinna, men kan inte riktigt göra det nu, så då använder jag mig av skrivandet istället, tills det förhoppningsvis känns bättre och jag kan sova.

Vet inte om jag nämnt detta till någon än, för jag har en vana att väldigt sällan berätta saker för folk.
Utan vill ni veta något är det oftast bäst att bara läsa min blogg.
Jag har planer på att dra och resa nu i vår.
Kanske är det inte så smart, eftersom jag knappt har jobbat, alltså inte har så mycket pengar, kanske också har lite dålig erfarenhet av att ta hand om mig själv och att då göra det ute i den stora världen(hmm?), och lilla jag är så feg och vågar aldrig något, hur ska detta gå egentligen?
Men jag skiter verkligen i allt detta nu, eller ne, jag tänker förnuftigt, men jag känner verkligen att det måste hända något, jag känner mig helt jävla fast här i lilla kholm där jag befinner mig.
Kanske kan jag dra till Oslo och jobba, men det känns nästan för krävande av mig.
Jag vill komma bort och kanske göra den där resan som så klyschigt ofta kallas för "den där resan där man ska åka till andra sidan jordklotet för att hitta sig själv". Jag har funderat mycket nu och vet många andra som rest mycket och jag klarar inte av att bara sitta och titta på, jag måste agera nu och våga, göra något med mitt liv.

vet dock inte hur mycket jag vill avslöja, men tror att planen är att då vara borta från typ feb-maj, eventuellt, mars-juni, typ. En sak som jag just nu vet iaf, kanske det enda jag vet, och har planerat framför mig, är studenten. Många av mina kompisar går fortfarande gymnasiet och jag vill gärna vara med dom då och fira deras sk "frihet" och sedan ha det skönt med polarna här hemma i Sverige då det är som varmast.
Så förhoppningsvis åker jag typ till thailand i februari eller mars och startar resan där och jobbar vidare därifrån.
Vill se många länder i sydostasien, kanske räcker min budget, kanske inte, kanske kan jag jobba där, kanske inte, det är mycket om och men. Det vill jag dock bara kunna stryka bort och bara åka spontant och leva i frihet inte tänka på någotm bara köra på och ha det gött, detta ska fan funka, måste göra't.

Nu hoppas jag att ni orkar med och läsa all denna text, tror det kan vara intressant för er.
Men skrev det mest för min egen skull, känns bättre nu, men ändå förjävligt.

snart skriker jag till ungefär lika fult som Anton Kristiansson gör i sin tolkning av Broder Daniels I'll be gone, som för honom heter Lilla London, då han så snyggt "sjunger", "Ta mig härifrån".

Kanske ett musikklipp på detta?
Vill inte förstöra den djupa deppiga sentimentala stämningen här, så måste hitta nåt riktigt bra.






En skön låt som jag idag fick på huvet igen, från serien som gick på tv6 för något år sen "Stor i Japan".
Den är rätt vacker, känslosam och har lite med resa att göra också, enjoy.

/ Linde