Tjena.

Läget är inte på topp, men sånt skulle ju bara mina bloggläsare kunna läsa, för att något inte är som det ska står emot lagen i det sociala livet och sådant skall inte tas upp, ställs frågan svarar man bara " det är bra" oavsett hur man mår. Ne men det är kanske en liten klyscha att så är fallet, det gäller väl framförallt vårt lilla land Sverige.
Men för mig är det så att nu är jag väldigt förkyld och varit soffliggande hela jävla dagen, o ja, sånt kan jag berätta, för att ändå få lite patetisk sympati för en gnuttas förkylning eller kanske lite glada tips på det som läker.
Men det är det psykiska, som kanske egentligen är det allvarliga, som folk så ofta håller inne. Det som för mig oftast är problemet, och det delar jag bara med min blogg, aldrig socialt, tyvärr, kanske behövs det, men jag klarar inte av det. Fråga mig hur jag mår o ja svarar endast för att verka social, men menar inte det jag säger, läs min blogg o du får veta vem jag är, hur ja mår o hur ja egentligen tycker o tänker om saker.

Nu är ju fallet som så att jag varit väldigt förkyld idag och det har lett till min kanske livs tråkigaste dag och jag var väldigt nära depression o att brista ut i gråt o fundera på o ta livet av mig förut, men nu så är det lite bättre som tur var. Men oroa er inte (inte för at nån gör det men ändå xD) jag säger lite för ofta att jag ska ta livet av mig själv o så, för i själva verket tror jag nog inte att jag menar det, hjärnan tar över för hjärtat en stund, men om jag skulle närma mig och sätta mig en dödssituation tror jag hjärtat mitt tar över o räddar denna vackra kropp (höhö).

Det har gått för lång tid för arbetslösheten, slackandet, "noliferlivet" osv.
En längre tid nu har jag velat ta tag i mitt liv och göra något, inte bara gå till ica utan faktiskt göra något.
Som ska utveckla mig som människa, inte förändra, jag är den samme, men jag kan bli bättre o ja kan bli sämre o ja behöver detta nu, i skolan har ja alltid utvecklats, men nu har det stått stilla o det märks.
Tyvärr har det inte riktigt hänt något än, men då o då dyker det upp nån ljusglimt som ändå håller mig vid liv.
Nu börjar det dock gå för långt o det är framförallt nätterna jag kämpar hårt med. Jag kan inte somna.
Tankarna snurrar runt och runt o ja vill bara försvinna, det enda som fått mig i sömn är datans hjälp.
Ibland kollar man klart på hela filmen eller något men somnar inte ändå, då får man luta sig åt kroppen, att man faktiskt varit vaken i 24 timmar och kroppen då inte klarar av det, det fysiska tar över det psykiska, vilket behövs.

Det är en blandning av ensamhet, framtid, dåtid, sjukdom, längtan som driver mig till vansinne.
Förhhopningsvis vaknar jag på rätt sida imorgon och sliter mig ur denna förbaskade förkylningen, rycker mig i kragen som jag inte har, brer på ett stort leende som aldrig förr, ser till att agera, kanske lyckas jag fixa jobb, om inte, så har jag iaf kommit närmare ett, eller så bokas en resa, något att längta efter, något att se fram emot som kan föra mig framåt i den annars så mörka vardagen.

Nu lättar det lite grann, 30 minuter kvar av detta datum, förhoppningsvis heller inte mkt kvar av vakenhet.
Men jag mår bättre nu, visst, snyter mig 24/7, men det sociala jag saknat har jag iaf ersatt med lite hederlig msn chatt o fb koll. Har dock alldeles för tragiska filmer o serier på min data som jag ser på allt för ofta som gör mig än deppigare, kanske inte rätt läge för mig att se dom, nu inatt, snart, ska jag nog ändå dra igång en komedi om jag nu har någon sådan, hoppas...

Alexis Weak - Till minne av

/ Linde