Levererar ännu ett inlägg inom kort tid.
Nämnde väl att jag dygnar, så har tid till allt nu.
Försöker ta fram min kulturella sida så mkt som möjligt.

Minns ni den fantastiska berättelsen om min födsel?
Om inte finns den någonstans på bloggen, bara leta i arkivet.
Här kommer fortsättningen, av det lilla jag minns...

-----------------------------------------------------------------------------------

Som en liten bebis var det inget speciellt med lilla Robert, normal vikt, normal längd, inga fel osv.
Men tappades hann i golvet någon gång? Den tanken har under senare år dykt upp i flera huvuden, varav ett huvud, roberts själv. I alla fall så gick väl de första åren som de skulle, han var älskad och hade mycket folk omkring sig som var väldigt nyfikna på den lille krabaten med blont lockigt hår. Det enda speciella med pojkens 1-årsdag var väl att det var snö ute, i april, vilket iofs inte är särskilt speciellt, det snöade väl både i april och oktober 2010? Hemma i vardagsrummet så döptes Robert Karl Anders Linde och fick därmed hela tre namnsdasgar och ett kungligt namn. Inte nog med det var han därmed vad man kallar kristen och inskriven i Svenska Kyrkan, vilket han likt många andra ångrar idag, då den nu 19-åriga unge mannen ser ner på all religion och påstår sig vara ateist. Något år senare stod han på egna ben och talade klarspråk inne på dagiset saltkråkan, därifrån finns det tyvärr inget arkiverat i databasen.

Därför hoppar vi nu fram tills tiden efter dagiset.
Av någon anledning trivdes Robert inte på dagis och flyttades till en dagmamma där det genast blev bättre.
Hos den otroligt vänliga Ingrid i svenska villaområdet Laggarhult hade Robert en trygg uppväxt.
Där fick han sina första kompisar och skapade fina minnen, det var inte heller någon risk för att tröttna på en viss dagmamma, för på samma gata fanns två till som även de fick besök av Robert då och då.
Hos Birgitta hade han jakthunden Roy och hos Eva fanns hennes två äldre barn.
Men det var längst ner på gatan hos Ingrid som han trivdes bäst, med enkla knep som...
Stuvade makaroner, leksakstatueringar på fredagar, legokällare och båtbana ut på gården.

Vid 6-årsålder var det dags för den lille pojken att flytta vidare i livet, till sandbäcken.
Men ännu inte skola, utan en förberedelse, ett mellanting, det som såklart kallas just "sexårs".
Det var han inte sådär jätteglad över då han hade det bra hos dagmammorna.
Därmed fick han fortsätta, så efter sexårs hämtades han alltid upp av dagmammorna o spenderade resten av dagen där. Något typiskt för Robert var tyvärr att han var sjuk den första dagen på sexårs och det kunde man tro skulle förändra allt, att det skulle bli svårt o sådär. Men nej då, lärarna Kicki och Lotta som han nu hade på Ringduvans sexårs på Sandbäcksskolan hade han tidigare haft på dagiset saltkråkan och han kom senare att trivas väldigt bra på sexårs och skaffade sig massor av vänner.

Under början av sexårs vårtermin dvs vintern kom det en ny liten grabb till klassen, som alltså inte var en klass ännu, men "grupp". Denna lilla pojk var väldigt blek, blond, smal o hade ett finskt efternamn, Koski.
Markus hade en finsk pappa vars namn var Esa. De hade bott i Sverige, men också i Singapore.
En dag i skolan var Esa där och berättade om allt det där för klassen och oj vad lilla Robert var avundsjuk.
Än idag minns han hur de berättade om stora ormar som slingrat sig in i lägenheten.



Sedan var det då dags för Robert och hans vänner att börja den riktiga skolan, ettan.
Dock var det på samma skola, samma hus, Ringduvan, men däremot var det inte exakt samma personer.
Då man varit så många, var det många som fick byta arbetslag och därmed bröts kontakten med de, även om man senare ändå gått på samma skola resten av livet. 1 C Ringduvan var namnet på klassen och den första riktiga läraren som skulle ansvara för Robert och hans vänner framtid var långa smala Madeleine med glasögon. Det visade sig vara en riktigt bra lärare som lärde barnen mycket och mycket var grundat på glädje och sång. Det var väl också någon gång vid början av ettan som Robert nu tillslut fick lämna dagmammornas värld.
Det var dock ingen större sorg då han nu hade det riktigt bra och fått många vänner.
Andreas, Oskar, Erik och just Markus var några av många.
Då fortsatte Robert åka till Laggarhult om o om då vännerna befann sig där, det var mycket aktiv lek.
Innebandy, kurragömma, krigslekar, trädklättring med mera, så var det även på rasterna i skolan.
Någon gång här fick han också för sig att börja med sin första idrott, valet föll på bandy då vännerna spelade det.
KSK var laget, ständigt hade Robert problem med skridskoåkningen, men han fortsatte.
För han hade vänner, glädje, klubbteknik, spelkänsla och det var något speciellt med att vara ute på isen.
Han minns särskilt hur han efter skoldagar gick den långa promenaden hem till Markus för att spela innebandy i hans källare och sedan byta om till bandykläder o åka ner till backavallens is för träning.

Minnet i databasen har visat sig vara betydligt större än väntat och förlänger därmed berättelsen om den lilla pojken Robert Linde. Härmed avslutas denna del och än fortsättning hoppas komma snart.

/ d v v